Hoppas alla satans mördare hörde franska nationalsången igår.
Sångaren i The Sisters Of Mercy, den besynnerlige Andrew Eldritch, förbjöd när det begav sig skivbolaget att alls sälja hans skivor i landet.
Jag har varit i Paris vid två tillfällen och lägnat därifrån varenda gång.
Men Frankrike är ett viktigt land på väldigt många olika sätt. Kulturellt, politiskt, demokratiskt och fotbollsmässigt.
Allt det där flöt samman till en vacker tavla i Paris igår.
Ni vet vad som hänt. Frankrike har fått bli den port genom vilken terrorister rusat fram och tillbaka. Frankrike har blivit själva symbolen för det västerländska. På det sättet kan med med visst fog säga att Frankrike stått öängst fram i vår kö. Men gör er inga illusioner. Hade inte Frankrike stått lite lämngre fram i den kö av västerländska demokratier, hade Sverige varit drabbat. Vi har alltså en moralisk skyldighet att stå tydligt med Frankrike i landets utsatthet,
Frankrike har drabbats väldigt hårt av terrorn, i flera omgångar.
I går när en hel arena unisont sjöng den fanska nationalsången var det lika mycket en hyllning till friheten, till resten av världen (för EM når långt utanför Europa) till modet att stå upp när man hotas i grunden, till den demokratiska ryggraden som aldrig kröks.
Det var magnifikt att se.
Utan att någon sade ett enda ord om terrorn eller skräcken eller de 100.000 poliserna eller om rädslan eller om bomber, eller om ond bråd död så var det som att ögonen, sången, kraften skrek ut det för alla satans mördare att höra:
"Vi vann.
Ni förlorade.
Vi viker aldrig ner oss för det stumma, hatiska våldet.
Här står vi och sjunger vår nationalsång för hela världen i begynnelsen av ett mästerskap som ni inte lyckades stoppa, hur mycket ni än försökte
Vi vann.
Ni förlorade..."
