CURVA BIRRO

Passionerat, subjektivt, poetiskt och välskrivet. Marcus Birro skriver om EM i fotboll. Prisbelönad, omstridd men alltid med tusen ton kärlek till fotbollen.

Detta med heder...

Publicerad 2016-06-30 11:26:00 i Allmänt,

En man bör äga en kostym.
Därför att en man kommer att besöka Rom. Och i Rom bär man kostym. Man gör det för att visa respekt för stadens skönhet, för civilisationens vagga, för konsten, för Caravaggio, för kyrkorna och torgen, för ljuset, det gudomligt poetiska. Man bär kostym för att visa sin vördnad för genier och vanligt folk som gått före och som alla, alltid, ansträngde sig till det yttersta för att visa sig själva värdiga sina liv, sin konst, sin vardag, sin längtan. 

I tysk press talas det mycket om heder och det skrivs raljerande krönikor om pizzabagare och strandraggare. Det var exakt samma sak sommaren 2006 när Italien skulle möta Tyskland i semifinal i just Tyskland... Det piskades upp en rätt otäck stämning. Det bor många italienare i Tyskland och ni kan ju tänka er deras glädje när Italien sedan vann den matchen med 2-0 efter två klassiska, sagolika och historiska mål av Fabio Grosso och Alessandro Del Piero.
 
De här nya tyska artiklarna fick mig osökt att tänka lite runt detta med heder.

Heder, mina vänner, handlar inte om att ha vapen innanför brallorna, eller röra sig packad med skjortan utanför brallorna och kissfläck vid gylfen i sicksack på Stureplan som en idiot. Ej heller handlar heder om köra runt i dyra bilar, att slå sina medmänniskor på käften. 

Heder är rena kalsonger under kostymbyxorna. 
Heder är att njuta av det poetiska ljuset i Rom, att knäppa översta knappen i skjortan och rätta till slipsen innan man åker upp i Peterkyrkans kupol. 

Heder är att göra gott också när ingen ser på, när ingen hör. Heder är att drabbas av solen, av konstens villkor, av det meningslösa och just därför oerhört värdefulla i att bara vara här. Man är artig. Man öppnar dörren åt en man med Tysklands-tröja.. Man gör det därför att man är en del av den här civilisationen, man är en människa två tusen år senare och det vore ju stor skam och vansinnigt om vi inte skulle ha lärt oss något sedan romarna gick runt här och byggde sina palats, tempel och Phanteon. 

Det vore synd och skam om vi föll tillbaka in i en regression, en mänsklig tillbakagång. Vi kan bättre. Vi kan bäst. Vi kan hålla huvudet högt också här hemma i Sverige. Vi kan vi också! 


Fabio Grosso har precis, efter en övernaturlig passning av Andrea Pirlo på bilden, gjort 1-0 mot Tyskland två minuter före straffläggningen i förlängningen under semifinalen i VM 2006...

En krigares själ är vacker eftersom den är sårbar.

Publicerad 2016-06-28 14:42:03 i Allmänt,

Jag är en idiot som tar allt personligt. När Italien får stryk är det jag som får stryk. Men när Italien vinner är det jag som vinner. 

 Det är säkert inte på riktigt men det är så det känns. Och eftersom det är så det känns, är det på riktigt...

 Italien har slagit ut Spanien och fjärilen på den kärnkraftsängen är att Italien aldrig gav Spanien en chans. Man var bättre på i stort sett alla fronter. Det är inte bara ATT man vann mot Spanien med 2-0, utan lika mycket HUR man vann mot Spanien med 2-0…

 Dagen efter…Vaknar tidigt för att sända ett extrainsatt Curva Birro TV om Island och Italiens matcher. Mår förträffligt bra.

 En känsla snarlik den man erfar när man är kär. Man vaknar lycklig, som i rus. I hjärtat står alla fönster på glänt mot en strålande sol. Himlen som ett azurblått valv.

 Kärleken är tätt bunden till sitt föremål.

 Kärleken till ett landslag är kärleken till det förflutna, till hela ens liv. Det är därför som kraften i kärleken inte avtar med åren. Vi får mer och mer att minnas, mer och mer att älska.

 När jag tänker på Italien tänker jag på mina släktingar, min fars rofyllda och vackra ansikte när vi rullade över gränsen från Österrike. Jag minns vänligheten som visades oss överallt, de vackra husen, sandstränderna, broarna, städerna, byarna, majsfälten…Jag minns de ställda cyklarna, de märka ögonen, eldflugorna över grusstigarna, flickorna i sitt svarta hår, hettan mitt på dagen, citronglassen på bänken under trädens skugga…

 Eftersom jag mesta tiden av livet har bott i Sverige blev Italien en sorts hägring. Ibland skingrades dimmorna och Italien stod fram tydligare än någonsin. 

 Då representerar Italien alla tusen vägar jag aldrig gick. Då blir Gli Azzurri som ett syskon, en del av oss. De vinner för alla underbara och värdiga stunder i Rom vi haft, för språket, maten, de ljumma nätterna i Siena, de galna nätterna i Lucca, de vinner för varje meter av guldfärgad sand mellan tårna längs vattenbrynet i Grado. Amalfi, Sicilien och Sara Di Bella där, Cinque Terre, Napoli, Milano, Bologna, Verona och Torino.

  Italien representerar Venedig inte minst, mina vänner och släktingar där.

Italien är inte ett lag vilket som helst. Det är en del av mig.

 En krigares själ är alltid vacker för att den är sårbar. Lever man nära sagorna och döden så kan man en del om livet. Fråga Italien. Fråga Island. De vet vad de vill säga att skriva sagan med sina egna liv.

 
 
 

Forza Gli Azzurri!

Publicerad 2016-06-27 10:40:14 i Allmänt,

"Det är missarna man minns", sjunger Wille Crafoord. Lidandet har en stabilare arkitektur än glädjen. Sorgens hus står stadigt medan glädjen helst bygger hus av sand. 

 Sådana är våra villkor. Men vi lär oss med åren. Tiden lär oss att uppskatta segrarna och på sin höjd lära oss av nederlagen.

Jag inser att det är idiotiskt att gå med hjärtat i öppna händer. Det är värdelöst att blöda så här. Det är säkert inte speciellt smart att droppa rött i mörket. Eller också är det precis det. För jag kan läsa de där röda rosorna i snön. Jag följer mitt hjärta heter det ju. Det betyder att följa tårarna och skratten tillbaka och framåt.

Italien är mitt livs stora kärlek. Alltså är Italien mitt livs stora sorg. Det finns ingen kärlek utan lidande. Vi som älskar fotbollslag som inte så ofta vinner något kan en del om saken.

 Gli Azzurri är en kärlek som aldrig går ur. Kärleken till Italien är en del av vem jag är, en del av det här skruttiga gubbiga gamla hjärtat. Ett hjärta är alltid rött/ Ett hjärta har alltid rättt sjunger Imperiet på sin första singel.

Thåström har rätt. Och Thåström har fel.

Ett hjärta har mycket riktigt alltid rätt. Men ett hjärta är alltid azurblått.

Som konstnär är jag ständigt på jakt efter upplevelser, allra helst sköna upplevelser. Jag vill få mitt hjärta omstörtat. Jag vill bli omtumlad, förvandlad, förfärad, förälskad. Många av dörrarna till galenskap är stängda för mig sedan jag blev nykter. Jag kan inte lägga mig i daggvått gräs och halsa öl längre. Jag kan inte resa någonstans i mitt inre med hjälp av sprit, tabletter eller droger. Jag är fast i den här verkligheten och jag ska ärligt tillstå att det ibland känns som ett straff. Livet hasar sig fram. Tillvaron rasar ner i tisdagstristessens sörjiga dike. Man överlever men man vet inte riktigt om det är rätt att bara överleva livet. Man vill ju leva det också. Fullt ut.

För oss blir fotbollen en besvärjelse, en duell mot döden som vi har goda chanser att vinna.

 Under hela mitt liv har Italien varit som en skugga, ett sorts parallellt liv till vardagen hemma i Sverige. Varje sommar tog vi bilen genom Europa och tillbringade en dryg månad hos släktingar och vid havet. Tidigt förälskade jag mig i landet, maten, folket, städerna, vänligheten, ljuset. Allting. Italien är den kärleksrelation som betytt mest i mitt liv.

Redan på Tretjärnsskolan i Angered, när jag var tio år, skrev jag Paolo Rossi på linjalerna, skyddspapperet runt skolböckerna och på den streckade linjen på matteprovet. Jag identifierade mig som Rossi, Marco Tardelli eller Brono Conti. Genom hela livet har jag sedan dess fortsatt att älska Gli Azzurri. Några av mitt livs värsta bedrövelser och sorger är kopplade till Gli Azzurri. Under tio år tvingades jag in i gråt-banken och läste ut säckar med tårar. Mellan 1990-2000 åkte Italien ut på straffar i tre VM i rad.

Så fungerar supporterkärleken. Spelarna blir våra riddare, de är ställföreträdande drömmar för oss, vi som lägger vår kärlek, vårt hopp och ibland mer än så.

Jag trodde nog att allt detta skulle avta med åren. Jag trodde att tiden kanske skulle slipa mysteriet, matta upplevelsen. Det blev tvärtom. När Italien vann VM den 9 juli 2006 är det en av de tre största upplevelserna i mitt liv, alla kategorier.

Nu samlar jag mig inför en oviss åttondelsfinal mot Spanien. Jag har mina riter och böner. Jag viker kläderna på ett särskilt sätt kvällen innan, handtvättar Grosso-tröjan, väljer ut favoritgalgen där den ska hänga, och försöker (givetvis utan att lyckas) att förbereda hjärtat på att det kan bli krossat (igen) ikväll. n

 Jag inser att det är en kärlek som gränsar till fullständig galenskap.

Jag inser också att jag inte har något val. Så här är det att vara svårt förälskad.

 

 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela