CURVA BIRRO

Passionerat, subjektivt, poetiskt och välskrivet. Marcus Birro skriver om EM i fotboll. Prisbelönad, omstridd men alltid med tusen ton kärlek till fotbollen.

Slarva inte bort din dröm!

Publicerad 2016-07-10 10:59:15 i Allmänt,

Ikväll spelas finalen i EM.

Det känns som invigningen var igår. Men vi har sett island slå ut England, vi har sett galna straffsparkar, vi har sett Sveriges oförmåga att göra mål, sett Portugal kryssa sig till en semifinal, sett Wales kriga sig till en annan semifinal, sett Frankrike lysa, stråla och utan ett enda ord, bara med stolthet och flaggor räcka upp långfingret åt det terrorhot och det hat som hänger över Europa (och inte minst över just Frankrike) som en mörk, hemsk skugga…

 Ikväll är det slut och därmed är det också dags för den här bloggen att säga tack och adjö.

Jag är en skrivande människa. Världen hotar mig från alla håll så länge som jag inte får skriva. Att få skriva om ifotboll, som varit och är en sådan stor del av mitt liv, är en ynnest och en glädje jag inte tar lätt på. Jag vill hela tiden bli bättre. Jag vill hela tiden ge av mig själv, av det jag brinner för. Jag vill utvecklas, själv aldrig stå still, överträffa mig själv, vara omsorgsfull i förberedelse och detaljer.

 Många andra kan mycket mer om sporten fotboll, om löpvägar, taktik och spelsystem. Men jag kan en del om hjärtats språk. Jag kan en del om den passionerade övertygelse som bor i varje supporters hjärta.

Jag är också glad att det finns plats för glada amatörer. För det är vad jag är. Jag är inte och kommer aldrig bli en journalist. Jag är glad för det. Det funkar ändå. 

 När jag var yngre var jag övertygad om att kärleken till fotbollen skulle mattas med åren. Det blev tvärtom.

 Jag kan inte säga att jag ångrar någonting i mitt liv.

Ibland kan jag önska att jag nyktrare vid vissa tillfällen, ibland att jag var mer packad vid andra, men jag ser tillbaka på mitt liv med förvirrad försoning.

Tusen misstag och kanske hälften så många lyckoträffar har tagit mig dit där jag är idag.

Och tiotusen timmars hårt arbete.

Det enda som ger resultat är tålmodigt och hårt arbete. Ungefär som Antonio Conte byggde sitt italienska landslag.

 Detta oavsett vad det är du drömmer om. Om du så står vid en garageport i Södertälje och slår en mjuk filtklädd boll timme ut och timme in, eller om du tränar frisparkar i ösregnet på en dåligt kritad grusplan i Herrljunga, eller om du skriver dikter om förlorad kärlek istället för att hångla med flickorna på fritidsgården.

I fotbollsvärlden ser vi de glittrande stunderna. Men vi ser mer sällan de eviga timmarna löpträning, de taktiska genomgångarna, de säkert urtrista nötningarna av fysik och taktik.

Alla mirakel står med båda benen i en regnig vardag.

Arbete, lust, och även lite energifyllt revanschbegär är önskvärt.

Det har varit ett omtumlande EM. Slutspelsträder slog ut sina blad på två helt olika sätt och det kan inte vara rätt att det är bättre att förlora och komma tvåa än att vinna och komna etta och utökningen till 24 lag har varit både bra och mindre bra. Det har varit en del trista matcher och Portugal, som alltså spelar final i kväll, har varit inblandade i flera av dem.

Samtidigt har det varit väldigt kul att följa lag som Irland, Nordirland, Island och Wales. Och som Sverige spelade i detta EM får man nog räkna in även Sverige i kategorin "de sämre nationerna".

Den där drömmen du drömde som ung. Minns du den? Eller har du avvecklat den? Har du sett den där drömmen dela upp sig som celler, rinna som vatten dit marken vill?

Rinner ditt liv undan, rinner ditt kall dit marken vill?

Kort sagt; styr du ditt eget öde? Eller har du fastnat som en dålig oljad kugge i någons annan maskineri?

Det går fort att trolla bort livet, att endast röra sig i blindo i mörket, att skyffla runt sotiga minne i sin egen fabrik.

Vilken synd och skam i så fall.

För du har ett ansvar mot dig själv, glöm det inte.

Lever du någon annans förväntningar nu? Lever du fullt ut? När exakt monterade du ner din dröm? När började du plocka ner den, som skyltarna efter en rea man hoppatas mycket på, men som ingen haft råd att besöka.

Dina drömmar är ditt liv.

Slarva inte bort den där drömmen.

 För egen del startade EM när Leonardo Bonucci slog den där magiska passningen till Giaccherini som gjorde 1-0 mot Belgien. Det tog slut runt midnatt den 2 juli när Tyskland slog ut Italien på straffar. Men hjärtat läkte. Det gör ju alltid det. Om några veckor startar serie A igen. Då är jag där ute i ösregnet och bär mitt hjärta i kupade händer igen. Kanske ses vi där. Var rädda om er i sommar.

 

Man är många när man vinner, alltid ensam när man förlorar...

Publicerad 2016-07-03 15:41:05 i Allmänt,

Och natten är en eld…

En vit, tysk, sprakande eld…

Det fanns en tid när jag flydde från allt som gjorde ont.

Det var enkelt. En skvätt Grappa i kaffet, en värdelöst kyld starkcider, ett glas rödvin eller två och det fanns inte en snöbollschans i helvetet att jag skulle råka ut för något som gjorde ont. 

Men sorgen sjunger sina sånger ändå. De hittar in. De nynnar sig själva. Det går inte att fly från någonting. 

Vaknar som i bakrus. De första sekunderna som honung över en kvinnokropp. Solen till och med som hittat fram mellan gardinen och väggen. Och så bakslaget direkt på det!
Kräksmaken på tungan. Förlusten. Straffdramat. De tre matchbollarna som Buffon inte lyckades parera. 

Vägen till kaffekokaren är tiotusen mil. Mobilen ringer. Jag svarar inte. 

De italienska landslagströjorna blommar som medelhav runt om i hela lägenheten. Barnen är vakna och sitter i soffan. De är vackrast på jorden. Michaela stannade kvar en stund igår efter matchen, hon sade inte så mycket, satt bredvid mig bara, höll min hand, höll mig, vaggade mitt blödande hjärta, fanns där. Jag älskar henne verkligen så väldigt mycket och jag inser också hur länge jag har levt ensam fast jag inte varit det… Så här ska kärlek vara, att våga utelämna sig fullständigt är vackert. Det är läskigt men det är framförallt vackert…

Jag tar en dusch, tvättar förlusten ur håret. Jag tar en promenad genom stan. Alla ser normala ut. Under förmiddagen känns det som om EM packat ihop sig för gott, och gått hem, som svartjobbare efter lunch. Staketet är inte målat, liksom. Man står där vid sin brevlåda och undrar vad det var som hände…

Men låt oss försöka se med detta med en gnutta perspektiv. Ingen snackade om Italien inför EM. Innan den 10 juni var det ingen som överhuvudtaget trodde på Italien. Antonio Conte samlade ett lag i Coverciano och växlade in ett stjärnfritt kollektiv till hjältar som slog Belgien, Spanien och skakade de regerande världsmästarna i grunden.

Italien har tillsammans med Island och Wales visat prov på det största hjärtat i hela turneringen och det är onekligen värt något det också.

Man är många när man vinner; alltid ensam när man förlorar. 

En stor människa definieras alltid av hur man bemöter en förlust, ett nederlag. Man ser sina medmänniskor i ögonen. Man trycker deras hand. Man går rak i ryggen. Man tar sig tid för sina medmänniskor. 

Jag är verkligen ingen stor människa men ibland lyckas jag härma en stor människa och ibland är det gott nog…

Jag har vikt ihop mina många italienska tröjor, flaggor och den fantastiskt vackra jackan. 
De är som goda spöken, som krafter att försvara, de där tröjorna. 
De ska få vila ett tag. 
Jag också. 
Jag är väldigt trött. Mina rörelser är långsamma. Jag är äldre, men fortfarande ett barn. 

Men jag har något varmt och spinnande nära hjärtat, som en katt har det rullat ihop sig på sin pläd där på sängkanten. 

Det surrar och skälver i hjärtats mitt. 
Tack för att ni läser. 
Det är ni som är surret. 

Så tack Italien för att ni gjorde mig stolt och värdig. Tack för att ni gjorde vad ingen trodde ni skulle orka eller kunna göra. Tack för att ni stred för landet, för historien, för tröjan, för landet, för alla oss halv och helitalienare eller vanliga svennar som förälskat oss i det vackraste landet på jorden…

Idag på tunnelbanan hörde jag en flicka, hon var kanske tolv eller tretton år, hon hade en Islands-tröja på sig och hon sade till sin mamma:
-Du har en vacker ängel på din ena axel, mamma.
- Oj, då, svarade mamma. Vad fint... Men vet du att man brukar ha en djävul på den andra då?

Flickan funderade ett tag på det men sade sedan utan minsta tvekan:
- Den andra axeln bryr vi oss inte om mamma....Inte idag..

 

 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela