Ett italienskt återinträde i finrummet.
Titta noga på den här bilden.
Så här ser ett återinträde i fotbollens finrum ut. Så här ser ett lag ut. Så här ser ETT LAG ut...
Först trodde jag att bilden togs EFTER matchen mot Belgien. Men den är tagen före. Kolla blicken hos Buffon. Kolla Daniele De Rossi, nr 16. Kolla stoltheten hos Candreva, nummer 6.
Ingen trodde på Italien. Ingen har ens nämnt Italien. Ingen har överhuvudtaget orkat eller kunnat andas att italien skulle ha en chans. Jag har följt italiensk landslagsfotboll sedan 1982. Jag har läst och följt med i den italienska klubbbfotbollen sedna mitten av nittitoalet. Jag har varit en av italiensk fotbolls fanbärare i Sverige de sista tio åren.
Men jag såg inte detta komma. Jag borde så klart ha vetat bättre. Jag borde ha begripit att Italien är mästare på att få ett ett lag som är BÄTTRE än de enskilda bitarna som bygger kollektivet...
Så sent som tio minuter före matchstart. när jag får läsa att Antonio Conte valt Pelle och Eder och Giaccerini istället för Florenzi, El Shaarawy och Insigne så suckar jag tungt.
Även jag, till och med jag som älskar det här landslaget som ett syskon, har räkna ut dem...
Men Belgien, som indviduellt och spelare för spelare, har ett bättre lag än Italien, äger andra halvlek men lyckas inte göra mål.
Jag har inte sett Italien så här bra sedan semifnalen mot Tyskland, första halvlek, i EM 2012.
Så här långt har detta EM verkligen handlat väldigt mycket om kollektivet, om hjärtat, om laganda, om sammanhållning.
