CURVA BIRRO

Man går och ruvar, väntar, spanar, läser, inhandlar tröjor, väntar lite till och så....

 

Plötsligt! Är allt igång!

 

Frankrike lyckades lirka upp Rumänien till sist, via en grandios frispark, Albanien visade verklgien hur en krigares själ ser ut och stred tappert med sina tio man mot ett svagt Schweiz som ändå lyckades avgå med segern.

Men det var Albaniens oförmåga att förvalta sina chanser som vann matchen åt alpnationen.

 

Hade högre förväntningar på Schweiz. 

 

Jag tyckte mycket om Albanien. Det var ett tekniskt skickligt, slitstarkt och modigt lag som dock fick betala det pris som nästan alla debutanter får betala: Missar du dina chanser, förlorar du. Och du missar dina chanser eftersom det är första gången du är med i det stora sällskapet...

 

Man måste ha varit där tidigare för att till fullo förstå vad det handlar om att vara med i stora mästerskap. Det tycks inte finnas några genvägar... Förutom Grekland 2004 möjligen...Men de hade en spelide´som ingen under det mästerskapet lyckafdes lista ut.

 

Två andra som också gjrode premiär i EM (men som har spelat VM, Wales 1958 och Slovakien så sent som 2010 när de för övrigt slog ut Italien redan i gruppspelet) var alltså Wales och Slovakien..

 

Vilken glädje det var att se de få uppvikta boksidorna som tycktes finnas mellan Wales supportrar och laget självt.

 

De brann med samma brandgula låga hela gänget. Laget, landet, fansen. Starkt att faktiskt lyckas vrida sig ur Slovakiens grepp efter 1-1. 

 

Wales seger visar verkligen vilken stor betydelse som passionen och energin har också i den moderna fotbollen. Det var en befrielse att se stoltheten som alla inlblandade visade i alla situationer och så den där sköna, barnsliga, totalt osynkade superglädjen de visade när de gjorde mål.

 

Man kände hela vägen in i sitt hjärta hur mycket den segern betydde för Wales. Det var som att se den förbannat giriga moderna fotbollen kräla ur den stinkande egoismens grepp. Det satte mig i samklang med varför jag förälskade mig i den här sporten en gång i tiden.

 

Dessutom har The Manic Street Preachers gjort sommarens bästa EM-låt.

 

Går det att skönja någon linje så här långt? Svårt så klart. Men försvar tycks enabrt löna sig nästan ända fram. Både Albanien och Rumänien fick stryk, trots heroriskt försvarsspel. Frisparkar har varit avgörande och DET STORA BRINNANDE HJÄRTAT (Som i fallet Wales) har verkligen fått lön för mödan...

 

Minns ni 2008, hur det talades om den nya, offensiva fotbollen... ALLA snackade om Ryssland, om Spanien, och hur kul fotboll det spelades och allt detta minsann var fobollens framtid. Men all nutid är reaktioner på det förflutna. 2004 vann Grekland EM genom att aprkera varenda Appolo de kunde hitta och ingen lyckades lirka upp dem. På något sätt VILLE vi 2008 att fotbollen skulle kännetecknas av snabbare anfallsspsel och fler målchanser. Men blev det verkligen så?

 

Kravaller och annat elände återkommer jag till lite senare...