CURVA BIRRO

 

 

Jag trodde det skulle bli lättare med åren. Men mitt känsloliv är i totalt uppror. Det italienska i mig, medborgarskapet, språket, maten, kulturen, fotbollen, tron på Gud, städerna, allt det där azurblå som rinner i mina ådror, allt det som min farsa kom hit med på sextiotalet, temperamentet (som sätter i mig i det gulblå klaveret med jämna mellanrum)  brusar högre nu, som en flod som översvämmas, som ett hav som kastar sina vågor mot den stormiga himlen och blixtarna som zick-zackar sig ner...

 

Jag har följt det italienska landslaget sedan jag var liten. Mitt allra första minne är VM-guldet 1982, då var jag tio år. Sedan dess har Gli Azzurri fått bli en samlingspunkt för allt det italienska hos mig. Jag minns våra hysteriska bilresor till Italien varje sommar. Farsan vägrade stanna i Österrike och när vi måste pissa fick vi göra det i baksätet. När vi seda rullade över gränsen stannade vi och farsan kunde sitta under alperna i två timmar och bara dnas och le.

 

Jag har vänner och släktingar i Italien men det är inte bara det, det är en sorts undangömd skatt som jag inte kan eller tillåter mig själv att visa dagligen här i Sverige. Men jag tror många med rötter i andra länder kan vittna om hur just landslaget i fotboll blir den där ventilen, den där gläntan i skogen man lever i.

 

Jag älskar Sverige. På många sätt är jag väldigt mycket mer svensk än italienare men inte när det gäller fotboll och inte när det gäller landslaget. Då händer något inuti mig och det är något jag inte kan styra med intellektet. Jag kan inte bestämma mig för att heja på Sverige.

 

Det fungerar inte så. Hjärnan har ingenting med kärlek att göra.

 

Min egen kärlek till Gli Azzurri löper två vägar. Båda leder till och ifrån hjärtat. Dels är det blodsband. Landslaget har kommit  att representera det italienska i mitt liv. Den andra vägen har byggts upp som en sorts azurblå identitet. Jag har under alla de här åren som jag följt den italienska fotbollen lärt känna spelarna. Det är nästan så att jag känner dem. Jag kan allt om dem, och har en sorts relation med dem. Inte på det där sinnessjuka stalker-aktiga sättet, utan mer som syskon man vet att man har någonstans och kan följa utan att träffa.

Jag har lidit mer för Italien än jag lidit för kvinnor genom åren.

Ni kan historien. Ut på straffar  i VM 1990, VM 1994, VM 1998. Blåst på segern av en moderatpoltitiker från Mölndal (Anders Frisk) i EM 2000, lurad på avancemang av domare Moreno 2002, 2-2 mellan Sverige-Danmark 2004.

Och så! Kronan på verket.

VM-guldet 2006. De demoner som lämnade mitt hjärta den 9 juli 2006 hade suttit fast i sina sjungande kedjor i sexton år!

Mitt första VM var 1982. Jag var tio år gammal och hela världen höll på Brasilien. I vår lilla förort utanför Göteborg hängde brasilianska flaggor från flera av kvarterets mögelskadade balkonger. Men Italien slog ut Brasilien. Italien dansade sedan hem finalen med solklara 3-1 mot Västtyskland.

Att älska är inget intellektuellt beslut. Jag sitter inte kalkylerar över mina känslor. Jag älskar. Punkt slut. Jag är också fortfarande naiv nog att vilka visa denna kärlek öppet och tydligt. Eftersom kärlek aldrig ska behöva försvaras.

Nu när jag tänker på det är kärleken till Gli Azzurri mer grundläggande, och avgjort mer livskraftig än nästan någon annan relation jag haft genom livet, bortsett från min familj.

Det är både en förskräcklig och fantastisk slutsats att behöva dra.

Jag väljer inte kärleken, den väljer mig.

Jag älskar inte Sverige mindre för att jag älskar Italien som en dåre. 

Det drar ihop sig över hustaken här på Södermalm. Jag har hängt upp den italienska flaggan i fönstret. Det faller tungt, grått regn.

Men jag vet ju att längst där inne är himlen alltid azurblå.