CURVA BIRRO

"Det är missarna man minns", sjunger Wille Crafoord. Lidandet har en stabilare arkitektur än glädjen. Sorgens hus står stadigt medan glädjen helst bygger hus av sand. 

 Sådana är våra villkor. Men vi lär oss med åren. Tiden lär oss att uppskatta segrarna och på sin höjd lära oss av nederlagen.

Jag inser att det är idiotiskt att gå med hjärtat i öppna händer. Det är värdelöst att blöda så här. Det är säkert inte speciellt smart att droppa rött i mörket. Eller också är det precis det. För jag kan läsa de där röda rosorna i snön. Jag följer mitt hjärta heter det ju. Det betyder att följa tårarna och skratten tillbaka och framåt.

Italien är mitt livs stora kärlek. Alltså är Italien mitt livs stora sorg. Det finns ingen kärlek utan lidande. Vi som älskar fotbollslag som inte så ofta vinner något kan en del om saken.

 Gli Azzurri är en kärlek som aldrig går ur. Kärleken till Italien är en del av vem jag är, en del av det här skruttiga gubbiga gamla hjärtat. Ett hjärta är alltid rött/ Ett hjärta har alltid rättt sjunger Imperiet på sin första singel.

Thåström har rätt. Och Thåström har fel.

Ett hjärta har mycket riktigt alltid rätt. Men ett hjärta är alltid azurblått.

Som konstnär är jag ständigt på jakt efter upplevelser, allra helst sköna upplevelser. Jag vill få mitt hjärta omstörtat. Jag vill bli omtumlad, förvandlad, förfärad, förälskad. Många av dörrarna till galenskap är stängda för mig sedan jag blev nykter. Jag kan inte lägga mig i daggvått gräs och halsa öl längre. Jag kan inte resa någonstans i mitt inre med hjälp av sprit, tabletter eller droger. Jag är fast i den här verkligheten och jag ska ärligt tillstå att det ibland känns som ett straff. Livet hasar sig fram. Tillvaron rasar ner i tisdagstristessens sörjiga dike. Man överlever men man vet inte riktigt om det är rätt att bara överleva livet. Man vill ju leva det också. Fullt ut.

För oss blir fotbollen en besvärjelse, en duell mot döden som vi har goda chanser att vinna.

 Under hela mitt liv har Italien varit som en skugga, ett sorts parallellt liv till vardagen hemma i Sverige. Varje sommar tog vi bilen genom Europa och tillbringade en dryg månad hos släktingar och vid havet. Tidigt förälskade jag mig i landet, maten, folket, städerna, vänligheten, ljuset. Allting. Italien är den kärleksrelation som betytt mest i mitt liv.

Redan på Tretjärnsskolan i Angered, när jag var tio år, skrev jag Paolo Rossi på linjalerna, skyddspapperet runt skolböckerna och på den streckade linjen på matteprovet. Jag identifierade mig som Rossi, Marco Tardelli eller Brono Conti. Genom hela livet har jag sedan dess fortsatt att älska Gli Azzurri. Några av mitt livs värsta bedrövelser och sorger är kopplade till Gli Azzurri. Under tio år tvingades jag in i gråt-banken och läste ut säckar med tårar. Mellan 1990-2000 åkte Italien ut på straffar i tre VM i rad.

Så fungerar supporterkärleken. Spelarna blir våra riddare, de är ställföreträdande drömmar för oss, vi som lägger vår kärlek, vårt hopp och ibland mer än så.

Jag trodde nog att allt detta skulle avta med åren. Jag trodde att tiden kanske skulle slipa mysteriet, matta upplevelsen. Det blev tvärtom. När Italien vann VM den 9 juli 2006 är det en av de tre största upplevelserna i mitt liv, alla kategorier.

Nu samlar jag mig inför en oviss åttondelsfinal mot Spanien. Jag har mina riter och böner. Jag viker kläderna på ett särskilt sätt kvällen innan, handtvättar Grosso-tröjan, väljer ut favoritgalgen där den ska hänga, och försöker (givetvis utan att lyckas) att förbereda hjärtat på att det kan bli krossat (igen) ikväll. n

 Jag inser att det är en kärlek som gränsar till fullständig galenskap.

Jag inser också att jag inte har något val. Så här är det att vara svårt förälskad.