CURVA BIRRO

 

Jag drömde så starkt och så mycket när jag var ung...

 

Jag har uppnått väldigt mycket av det jag drömde om. Framförallt detta med att ge ut böcker och få arbeta med fotboll, att få känna och skriva, skriva och känna...Jag är stolt över vad jag uppnått men kan aldrig vila längre max tio sekunder i det som varit... Jag måste vidare och framåt. Det nya äventyret är tusen gånger roligare än det upplevda...

 

Ändå detta vemod. Som ett sorts nedlagt regn i mitt hjärta.

Men alla som varit ute i ett ljummet sommarregn vet ju att ett regn kan vara befriande, saligt, ångande, underbart.

 

Men jag har slagits emot det där vemodet hela mitt liv.

 

Faktiskt har fotbollen varit en stor tröst även i detta. När jag ser en match med Roma, Öis eller Italien (inte nödvändigtvis i den ordningen) fungerar det som spriten gjorde när jag var ung. Det förflutna stillar sig, framtiden avlägsnar sig, som en sol som går i moln. Det blir stilla, som minuten innan man kliver in på ett helt avgörande möte...som sekunden innan den där första kyssen...

Kvar finns bara det välsignade nuet. Just här och just nu. Livet komprimeras till den där 90 minuterna och när jag blir för nervös blir tidsrymden ännu mindre, fem minuter i taget, max...

 

Jag älskar fotbollen också av den anledningen.

 

I dag tog jag en varsam cykeltur till Östermalm för att snacka lite i Curva Birro Tv om Sveriges sista chans, den mot Belgien på onsdag. Det är nu det gäller. Det är nu Zlatan kan visa världen att han faktiskt är en legend och en kung även i landslaget.

 

Annars står det så här långt allt mer klart att det är kollektivet som segrat över stjärnorna. Ronaldo missade en straff och har inte alls varit bra. Men jag blev väldigt glad när han tog sig tid med supportern som sprungit in för att ta en selfie tillsammans med honom... Är man lagkapten är man större än sitt ego. Är man lagkapten i ett landslag MÅSTE man stå över all småsinthet. Man har ett ansvar som är större än sig själv.

 

Som sagt och skrivet. Zlatan har en chans till. Sverige har en chans till. Inför sista matchen i EM för fyra år sedan fanns inte den chansen, Sverige var redan utslaget efter två omgångar den gången (vilket man delade med Irland för övrigt) och då, men först då, gjorde Sverige sin i särklas bästa match och slog tillbaka Frankrike efter ett fantastiskt mål av just Zlatan.

 

Jag trodde verkligen att Sverige lärt sig av den där läxan, att vara som bäst när det gäller som minst, att vara världsmästare i kvalspel. Men det är nu det gäller. Och för att man det ska funka måste man skoningslöst älska att det är nu det gäller... Man måste älska läget. Man får inte visa rädsla i en sådan situation. Man får inte vara rädd för att allt står på spel. Man måste se vad det är man kan vinna, inte ängsligt snegla mot vad man möjligen riskerar att förlora...

 

Få så här är det. När man börjar bli rädd för att förlora har man redan förlorat...

 

Nu har man en chans till. Man har blivit given en chans till.

 

Jag kan inte säga att Sverige förtjänar den chansen men så här är det med chanser man får fast man inte är värd dem; man måste ta dem!