CURVA BIRRO

Passionerat, subjektivt, poetiskt och välskrivet. Marcus Birro skriver om EM i fotboll. Prisbelönad, omstridd men alltid med tusen ton kärlek till fotbollen.

Varje hjärta har två kammare.

Publicerad 2016-06-01 19:07:00 i Allmänt,

 
I dag kom lagbilderna på italienska landslaget.
Det är som vanligt extremt välklätt och snyggt.
Jag har själv den här nya tröjan (som jag köpte till ett hiskeligt pris) och den har den exakt rätta azurblå nyansen...
 
Men hur bra är egentligen Italien 2016?
 
Inte särskilt ärligt talat. 
 
Jag vet att de flesta av er slutade följa serie A när Zlatan gick till Paris. Jag arbetade på en av kvällstidningarna då och som krönikör om serie A var det som att ena stunden sitta i en skön solstol under en diskret palm och njuta av att vara i världens centrum, till att plötsligt sitta på en bombad flygplats efter att hela världen tagit sista planet och dragit någon annanstans...
 
Men mitt hjärta tillhör serie A. Jag älskar att se Frosinone möta Hellas Verona och ser den matchen framför vilket derby i Manchester eller Madrid som helst...
 
Italiensk fotboll är bättre än sitt skamfilade rykte. Juventus spelade final i Champions League förra året och det var bara fyra år sedan just Italienspelade  final i EM.
 
 
Ibland när man lägger örat mot fotbollsoppurtinisterna kan man få för sig att serie A inte haft en rolig match sedan Brolin lirade i Parma.
 
Så är det naturligtvis inte. Serie A är inte världens vackraste och bästa liga som man var för tjugo år sedan, men man är fortfarande en av världens bästa ligor.
 
Landslaget då?
Mycket gick sönder efter 2014. Väldigt mycket... Dåvarande förbundskapten Prandelli (en av fotbollsvärldens allra vackeaste gentlemän) kom aldrig tillbaka efter vissa divors fullständiga massaker på landslaget. Italien var inte värt mer än en fimp i en pissränna. Laget imploderade kollektivt och skitsnacket pågick i media under hela sommaren och halva hösten 2014.
 
Sedan dess har Antonio Conte gäspat sig genom kvalet till EM och ser nuför tiden mest ut att längta till London och Chelsea.
 
2006 när Italien vann VM hade man heller ingen superstjärna. Men man hade Marcello Lippi, kejsaren av allt. Man hade ett fantastiskt lag (med betoning på LAG) där i stort sett alla hjälptes åt med att göra mål, där man hade Buffon i mål, Cannavaro i backlinjen, Fabio Grosso som otippatd hjälte, och man hade (framförallt) Andrea Pirlo och Marco Materazzi.
 
Jag älskar Marco Materazzi.
Ibland drömmer jag att jag ÄR Marco Materazzi...
 
Nu har Italien...Öhh....Eder, Pele, Zaza, Candreva och Ogbonna...
 
Ingenting som kommer skrämma ens Andreas Granqvist...
 
Tidigare idag åt jag en utsökt sallad tillsammans med Michaela på Hornsgatan. In på stället kom Anton Glanzelius. En del av er kanske minns honom från filmen Mitt liv som hund... Det var för övrigt Michael Jacksons favoritfilm och när nämnde Jackson var i Göteborg för spelning i slutet på åttiotalet bokade han hela Liseberg för sig själv och bjöd med sig (förutom en del journalister och fotografer givetvis) just Anton..
 
Hur som helst, vi spelade faktiskt i samma fotbollslag under en hysteriskt kort tid, i GFF. Anton var väldigt mycket bättre än mig och jag hejade på honom som hastigast idag. När man blir äldre är det trivsamt att träffa människor som sätter en i samklang med det förflutna, med de dammiga fotbollsplanerna i Majorna, med Kungsladugård, med spårvagnarna, med flickorna, minnena, allt som hände... Jag minns när jag träffade honom på TV4 för något år sedan och jag frågade honom då om han saknade fotbollen, det var nog mest en fråga jag ställde för att vara social, men han var ärlig och svarade att han faktiskt på riktigt och på allvar saknade fobollen och förbannade skadan som gjorde att han inte kunde forsätta spela. För han var ett löfte den gode Anton. 
 
Jag blev glad av att se honom.
 
Sedan korsade vi den hemska Hornsgatan och slank in på Rinos för en utsökt italiensk kaffe och jag pratade lite med ägaren (som kom till Sverige samma år och månad som min farsa, september 1964) om EM och han sade att han höll lika mycket på Sverige som Italien men jag tror att han sade så för att smöra sina svenska kunder för han blinkade med ena ögat mot mig när han sade det...
 
Hur som helst. Jag tror inte Sverige behöver frukta Italien den 17 juni.
Tur då att varje hjärta har två kammare. Hos mig är den ena gul och blå. Den andra är azurblå från golv till tak...
Den 17 juni är det full storm i detta hjärta.
.
 

Kommentarer

Postat av: Ludde

Publicerad 2016-06-01 20:18:31

Sverige lär nog inte frukta Italien den 15 juni, men den 17 då matchen spelas i Toulouse ;)

Svar: Helt rätt. Rättade mitt misstag. Tack för elegant påpekande.
curvabirro.blogg.se

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-06-01 22:06:26

Sverige fruktar Italien varje dag i tanken. Vi vet alla hur det slutar, efter en andeoch tempofattig match avgör någon italiensk mittfältare med en skenspark stolpe in i 89:e minuten. 2-1 Italien. 😜

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-06-01 22:08:13

Sonny Karlsson med senaste inlägget....

Postat av: Erik

Publicerad 2016-06-02 13:34:16

Härligt att jag hittade din blogg Marcus. Mitt hjärta har också en grön-vitt-rött nyans alldeles oavsett det är Sverige eller Moldavien som står som motståndare. Lev väl och tack för välskrivna rader!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela